Min historia!
I förrgår satt jag på kontoret och tänkte. (Vilket i sig inte är något ovanligt, men just den här gången var det speciellt.) Det här är något jag verkligen skulle kunna tänka mig att göra. Sedan gick det fem, kanske tio sekunder. Och något hårt slår plötsligt emot mig. (Ja, alltså, det var en insikt, inget tungt föremål eller så.)
Det här är något jag gör. Faktiskt. Just nu. PÅ RIKTIGT.
Jag har hittills tillbringat mitt liv i skolan. (Och på musikskolan och volleybollplanen, men det känns som detaljer i detta sammanhang.) Där gör man massor med saker. Faktiskt. Jag gick naturvetenskapliga programmet och oj vad jag pluggade. Producerade massor med arbeten och recensioner och laborationsrapporter och skrev prov och höll muntliga anföranden och grejade och kämpade. Och allt slutade med bokstäver. Ja, ni vet vad jag menar. Betyg. Allt jag gjorde fanns det ett mål med. Tre bokstäver. The tre bookstäver. Det var ett klart och tydligt mål, och man visste ungefär exakt vad som krävdes för att nå dit.
Att ta studenten var en riktig utmaning. Inte för att det var direkt svårt, för tiden går ju vare sig man vill det eller ej. Men det var en mental utmaning, för jag ville inte. Jag ville inte. Att sluta skolan innebär att man hamnar i en annan värld. Kanske verkligheten, kanske bara världen, inte vet jag. I vilket fall var det inte det jag var van vid. Alls. Hur skulle jag klara mig nu? Utan vare sig betygskriterier eller lärare som säger åt en vad man ska göra. Ska jag själv bestämma vad jag ska göra? Hur ska det gå till!? Jag har ju ingen aning om vad jag vill.
Det tog lång tid. Alldeles för lång tid egentligen. Men jag hamnade här tillslut. På Creative Feminism. Och det kan kan bli det bästa jag någonsin bestämt mig för, och också det bästa jag någonsin kommer att ha bestämt mig för.
Att vara engagerad, ha massor av underbara människor runt sig och kämpa mot ett mål som inte har ett dugg med betyg att göra. Det är fantastiskt och inspirerande. För plötsligt är saker viktiga, men på ett helt annat sätt än jag är van vid. De första veckorna på utbildningen har inneburit en mängd nya erfarenheter och den har erbjudit en massa utmaningar. Jag har insett att kreativitet och drama gör att man utvecklas grymt mycket som person. Och man blir medveten om sig själv på ett helt nytt sätt.
Tanken med det här inlägget var alltså att jag skulle presentera mig själv. För er, kära läsare. Och jag vet inte om det har framgått riktigt, men jag hoppas ändå på att ni i alla fall fått en liten uppfattning om vem jag är. Tilläggas kan också att jag älskar choklad, avskyr lakrits, har lätt för att beundra människor, ganska precis upptäckt Bright Eyes storhet, tycker vollyboll är superroligt, tycker om att läsa böcker och skulle vilja göra det mer än vad jag gör, skriver dagbok, sökte till läkare och har fått för mig att jag ska bli civilingenjör i framtiden. Men vi får väl se vad som händer i framtiden. Allt är möjligt. Och efter den här utbildningen kommer ännu mer vara möjligt. (Hur nu det går till. Men så är det i alla fall.)
Bilden är tagen utanför Buckingham Palace. Och jag fånar mig i en Arvika-tröja!
